slide show
Jag la mig på mage och tittade ut genom framfönstret medans jag lyssnade på rösterna nerifrån. De kände varandra, de skrattade. Kanske skulle nån som jag kände följa med från Andreas stall. Själv skulle han köra bil upp tidigt i morgon bitti och mamma och pappa skulle följa med. För att se mig rida! Det pirrade till i magen på min igen. Andreas röst ekade i mitt huvud. ''Du behöver inte vara orolig, Magdalena, Baronens är en spårvagn, det blir inga problem, med garanti!'' ''Men startboxarna, då, hon har ju aldrig ...'' ''Jag ska stå där. Jag är där tills grindarna öppnas.'' Det lät bram tyckte jag. Hur det riktigt skulle bli, vågade jag inte tänka på, men bara vi väl kom iväg så fick Baronen sköta resten. Spårvagnen. Jag tyckte om honom, han var snäll. Väldigt stark och väldigt snäll. Han var den första häst som jag hade ridit snabbjobb på, han var den som hade talat om för mig att det här var vad jag helst av allt i världen ville göra. Att få följa med en häst som sprang det fortaste den kunde, att försöka lotsa den genom loppet så att den kom först i mål. Fast det räknade jag inte med att kunna ännu, jag fick vara nöjd om jag kunde sitta kvar från början till slut och låta bli att störa min häst och de andra som red i samma löpning. Jag dåsade till igen och vaknade inte förrän vi svängde in på Helenehills stallområde. Vi stannade mitt framför raden av träningsstall och lastlämmarna gnisslade på nytt. Det hördes nya röster och folk sprang in och ut och lastade in hönät, säckar med hästmat och stora lådor med ryktgrejor, svettäcken, lindor,träns och allt annat som man behöver. Jag hörde Andreas prata med Hans och kravlade mig ner i förarhytten. ''Hej, Sandra! Du får Ole med dig upp, han ska rida Monty, som du kanske har sett i programmet. Du får träcka i det loppet. Håll ett öga på hästarna, de står längst bak. Ole har pengar till er mat.'' Så pekade Andreas på två hönät och en låda och Ole dök upp för att hjälpa mig att lasta in dem. När hästarna hade klampat ombord, vände Andreas ryggen till och ägnade sig åt sitt vanliga jobb med de andra hästarna i stallet. Som om ingenting var på gång. Och det var det ju inte. Att rida löp var vardagsmat, det var den del av arbetet som kunde skaffa pengar till honom och till hästägarna. Det var visserligen viktigt, men alldeles vardagligt. Underligt nog kände jag mig säkrare. Han hade aldrig satt upp mig på Baronen om han inte trott att jag skulle klara av det. Ingen annan tyckte att det var så märkvärdigt. De hade kanske rätt. Jag klättrade upp igen och la mig på den gröna plasten medan bussen fylldes. Från varje stall kom det någon som skulle åka med. De pratade och skrattade, de kände varandra så väl. Andreas hade bett mig hålla ett öga på hästarna, lika bra att jag ägnade mig åt det. Genom bakföstret såg jag dem tydligt längst bak i raden av hästar, Baronens svarta kalufs ovanför det långa bruna ansiktet och bredvid honom Montgomery, svart med lysande vita stjärnan. De tittade sig lugnt omkring, Baronen hade redan börjat tugga på sitt hö. Det här var vardag för dem också. Det var bara jag som var med första gången.
 
Haha, tog lång tid utav mig att få detta i skallen. Haha ^^ Urstäkta för dålig uppdatering, det är sommmar o sol, skönt väder ute har varit och lekt med min hund, badad i sjön tätt intill och varit med kompisar. Härligt med sommar! Och ikväll åker vi till campingen och jag träffar på min älskade bästis. >:D 
 
Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Alexandra Mistdawn

Välkommen till min blogg. Bloggen drivs av en tjej från Västra Götland på 15 vårar med höga framtidsplaner. Bor i Valedale med mina 19 hästar, och här kommer ni få läsa om min vardag i spelet, vännerna och åsiktsinlägg. Tack för att ni titta in!

Kategorier:

Arkiv: