Och mamma hade ropat för full hals upp för trappan. ''Hur mycket väger du, Sandra?'' Det klack till i mig. Det fanns bara en människa som ständigt var intresserad av min vikt. Bara en som brukade titta på mig som Häxan i Hans och Greta. Bara det att han inte ville att jag skulle bli tjock, han tyckte det var bra att jag vägde så lite som möjligt. ''Fyrtiofyra, tror jag'', hade jag svarat med dunkande hjärta. Och efter lite hjälplösa protester från mammas sida, och ganska mycket brummande protester från pappas, blev det bestämt. Jag skulle rida Baronen i ett amatörlopp i Stockholm. Andreas hade inte hittat nån annan som kunde rida så lätt vikt. Amatörer är oftast strre och tyngre än proffsjockeys, de är oftast arbetsryttare som får en chans att rida löp. Det fanns inte ens nån som kunde rida femtiofem kilo, som han egentligen skulle bära. Sen hade Andreas kommit hit med en liten bok med regler för galopptävlingar. Där hade han strukit för allt som jag behövde kunna, och en dag hade jag fått åka in till Helenehill och rida ett jobb på banan medan sportchefen och två andra tränare tittade på. Sen fick jag svara på frågor på sportchefens kontor och så var jag godkänd. Om jag inte gjorde bort mig alldeles i Stockholm, förstås. När jag ringde och berättade det för Peter, blev han alldeles tyst. ''Grattis! Jättespännande!'' sa han sen. Men i den lilla pausen innan han svarade, kunde jag höra allt det han inte sa: ''Måste du? Det är ju farligt. Jag blir så nervös!'' Jag tänkte på vårt samtal i skogen den där dagen när han friade till mig. Kalkondagen. Nu gällde det, upp till bevis! Och jag älskade honom för att han inte hade sagt ett ord om att han inte tyckte om det. Han hade inte heller frågat om mitt knä. Halva hösten hade jag inte fått rida efter en knäskada. Nu var den läkt och jag var i full gång igen. Hästbussen brummade på. ''Hur många hästar ska vi hämta?'' vågade jag fråga. Chauffören såg så snäll ut. Han hette Hans, det visste jag och han var dansk från början. ''Vi får stugan full'', svarade han. ''Passa på och vila dig innan det blir trångt. Du kan lägga dig däruppe, om du vill.'' Däruppe. I förarhytten fanns en stol bredvid föraren, och en bänk bakom. Ryggstödet till den bakre bänken kunde fällas upp, så att den blev en brits och så kunde två personer ligga och sova där. Vid den ena sidan av hytten fanns en liten dörr. Genom den kom man in till hästarna. Framför den ledde en smal sege upp mot ett fyrkantigt hål i taket. Jag klättrade upp och tittade in i ett ganska stort utrymme, lågt till tak, man kunde nätt och jämntstå på knä däruppe. Golvet var mjukt, madrasserat och överklätt med tjock, grön plast. Det låg ett par filtar i ett hörn. Längst fram fanns ett fönster ut mot vägen och längst bak kunde man titta ut över hästavdelningen. Där stod nio tomma spiltor, tre och tre i rad,  fint strödda med rent sågspån, och väntade på sina resenärer. Jag kröp upp och la mig med jackan som huvudkudde. Det var varmt. Motorn spann och gjorde mig sömnig. Jag vaknade av att det blev tyst. Vi var framme vid nästa lastställe. Dörren smällde igen efter Hans och den tunga lastlämmen gnisslade när den fälldes ner. Det hördes röster och efter en stund det tunga ljudet av hovar som klampade in i bussen. Nyfiket kikade jag genom bakfönstret. Ett svart hästhuvud rörde sig oroligt på andra sidan rutan. Det lugnade sig när kompisen klampade in och ställdes i spiltan bredvid. Den andra hästen var brun med bläs. Jag såg hur nån lyfte in en kista med grejor och hängde upp två hönät framför hästarna. Lämmen stängdes med nya gnisslanden och Hans klev in tillsammans med kvinnliga tränaren som hette Jane, och en hästskötare. Bussen brummade igång och jag kände hur den vinglade till när vi kom ut på vägen igen.