Ponnyn jag ägde, för ett par veckor sedan, hette Minichief aka Marabou. Han var en ståtlig hingst, men en busig en. Varför jag sålde honom, vet jag inte. Jag vet bara att jag saknar att ha en sparkande ponny som vill ha mat på mornarna. Jag saknar hans busiga ögon, hans busiga blick när jag fallit av från hans breda rygg. En bred rygg, som man kunde rida barbacka på. Åhh... Marabou.. Du vart ouppfostrad, men har en stor plats i mitt hjärta. Ibland var du lat, och trött. Ibland var du hur mysig som helst och stampade frustrerat i marken om jag slutade kela med dig. Ja, som vi människor hade du också bra och dåliga dagar. Jag har aldrig stött på en busigare ponny än du. Åh, Marabou.. vad jag saknar dig :( Han såldes till en liten flicka som behövde en ny ponny efter att hennes egna ponny dog i en olycka. Jag kunde se hur hon grät efter sin lilla sta ponny, som gick omkull på en tävling och förvärrade sin senskada. Och hon hade märkt när han hade snubblat till under tävlingen, och lagt all sin tyngd på andra benet. Hur hon dragit i tyglarna för att få honom att sakta ner, och han gick omkull. Vetrinären var tvungen att avliva honom. Jag såg flickan i skogen när jag var ute och red med Marabou. En härlig dag då Marabou gjorde allt jag bad honom om. Tills jag såg flickans rödgråtna ögon, kunde jag inte härja mig och fråga hur var det fatt. Hennes pappa berättade om hur hennes ponny gått omkull för 6 månader sedan och när hon sett Marabou slog det henne hur mycket hon saknade sin egna som såg exakt ut som Marabou. Hon behövde honom mer än jag. När jag sa att jag kunde sälja honom, brast hon upp i ett stort leende. Det var härligt att göra någon så glad! Men.. inuti växte ett stort svart hål. Precis när jag sålt honom någon vecka efter... Hålet blev större och större.