Snöflingorna blev till vita prickar i ljuset från ficklampan i min hand. Runt omkring var det mörkt. Ännu hade snön inte lagt sig, marken var varm och snön smälte när den landade. Lagom till sportlovet hade all snö försvunnit här nere i Skåne och världen blev mörk och smutsig. Nu, när lovet var slut, kom den på nytt, bara för att retas. Uppåt landet var det full vinter, minus tjugotvå i fjällen.
Det var en lördagsmorgon i slutet av februari, och jag var på väg upp mot landsvägen. Under armen bar jag min sovsäck och i handen en avlång bag. Där låg en lätt tävlingssadel för galopp, ett underlägg av skumplast, en vojlock av filt med fickor för fyrkantiga plåtar av bly, så att man kunde reglera vikten som hästen skulle bära, hjälm med skyddsglasögon och ett kort ridspö. Där låg de vita tävlingsbyxorna av tunn nylon, som kallas breechers,tjockare vita överdragsbyxor, som man fick använda på vintern och vid dåligt väder, ett par svarta, tunna stövlar med bred, brun kant upptill, som jag lånat av en jockey på Helenehill. De var två nummer för stora så att jag skulle få plats med varma sockor i dem. De var väl använda, man får aldrig rida löp i nya stövlar, en av de viktigaste vidskepelserna i jockeyvärlden. Där låg också en skyddsväst,en vit ylletröja med hög hals och en hjälm. Ovanpå dem låg en tävlingsdress, en tunn silkig jacka, "vit med gröna axelband, mössa grön'' stod det i programet. Den tillhörde Baronens ägare, en tant som hette Fredriksson. Det var hennes hästägarfärger. Alla som red hennes hästar i löpningar skulle bära dem så att man lätt kunde känna igen vilken som var hennes häst. Mamma hade tvättat och strukit den, hon tyckte inte den var tillräckligt fin när den kom från Andreas. En hästbuss brummade uppför backen och jag vinkade med ljuset från ficklampan. Bromsarna pyste när den saktade farten och stannade framför vår lilla väg. ''Vänta!'' hörde jag mammas andfådda röst bakom mig. ''Du glömde maten!'' Vad vi än hittade på i vår familj, så kom mamma springande med mat. Hon stack en plastpåse i min hand och kramade mig. ''Brödet är till Lizzie, fu ska ju sova hos dem i natt. Vi ses i morgon!'' Bussdörren öppnades och chauförren tittade ut. ''Jag skulle hämta en flicka här. Är det du?'' Jag tog i ett handtag och hävde mig upp på trappsteget. ''Kör försiktigt!'' sa mamma bakom mig. ''Det gör jag alltid'', svarade chauffören vänligt. Dörren smällde igen bakom mig. Klockan var tio minuter över sex och jag var på väg till Stockholm. Jag skulle rida löp. Min första galopptävling. Jag kröp ihop på bänken bakom förarsätet. Ännu var den stora bussen tom. Vi skulle köra in till Helenehill och hämta upp både hästar och folk och på vägen in skulle vi stanna vid en stor gård, där en tränare hade sin camp, som det kallas, sitt träningsläger. Där skulle det lastas två hästar hade jag sett i galoppprogrammet som hade kommit för ett par dagar sen. I programmet stod det, svart på vitt:
Det var en lördagsmorgon i slutet av februari, och jag var på väg upp mot landsvägen. Under armen bar jag min sovsäck och i handen en avlång bag. Där låg en lätt tävlingssadel för galopp, ett underlägg av skumplast, en vojlock av filt med fickor för fyrkantiga plåtar av bly, så att man kunde reglera vikten som hästen skulle bära, hjälm med skyddsglasögon och ett kort ridspö. Där låg de vita tävlingsbyxorna av tunn nylon, som kallas breechers,tjockare vita överdragsbyxor, som man fick använda på vintern och vid dåligt väder, ett par svarta, tunna stövlar med bred, brun kant upptill, som jag lånat av en jockey på Helenehill. De var två nummer för stora så att jag skulle få plats med varma sockor i dem. De var väl använda, man får aldrig rida löp i nya stövlar, en av de viktigaste vidskepelserna i jockeyvärlden. Där låg också en skyddsväst,en vit ylletröja med hög hals och en hjälm. Ovanpå dem låg en tävlingsdress, en tunn silkig jacka, "vit med gröna axelband, mössa grön'' stod det i programet. Den tillhörde Baronens ägare, en tant som hette Fredriksson. Det var hennes hästägarfärger. Alla som red hennes hästar i löpningar skulle bära dem så att man lätt kunde känna igen vilken som var hennes häst. Mamma hade tvättat och strukit den, hon tyckte inte den var tillräckligt fin när den kom från Andreas. En hästbuss brummade uppför backen och jag vinkade med ljuset från ficklampan. Bromsarna pyste när den saktade farten och stannade framför vår lilla väg. ''Vänta!'' hörde jag mammas andfådda röst bakom mig. ''Du glömde maten!'' Vad vi än hittade på i vår familj, så kom mamma springande med mat. Hon stack en plastpåse i min hand och kramade mig. ''Brödet är till Lizzie, fu ska ju sova hos dem i natt. Vi ses i morgon!'' Bussdörren öppnades och chauförren tittade ut. ''Jag skulle hämta en flicka här. Är det du?'' Jag tog i ett handtag och hävde mig upp på trappsteget. ''Kör försiktigt!'' sa mamma bakom mig. ''Det gör jag alltid'', svarade chauffören vänligt. Dörren smällde igen bakom mig. Klockan var tio minuter över sex och jag var på väg till Stockholm. Jag skulle rida löp. Min första galopptävling. Jag kröp ihop på bänken bakom förarsätet. Ännu var den stora bussen tom. Vi skulle köra in till Helenehill och hämta upp både hästar och folk och på vägen in skulle vi stanna vid en stor gård, där en tränare hade sin camp, som det kallas, sitt träningsläger. Där skulle det lastas två hästar hade jag sett i galoppprogrammet som hade kommit för ett par dagar sen. I programmet stod det, svart på vitt:
''BARONEN 51 Alexandra Berglind (55) a.'' Det betydde att Baronen egentligen skulle ha burit femtiofem kilo, men eftersom jag inte hade någon seger, hade jag fyra kilos lättnad. ''a'' betydde att jag var amatör till skillnad från professionella jockeys. Andreas hade ringt till oss för ett par veckor sen. ''Hur är det, Sandra är femton nu, va?'' hade han frågat. ''Hur mycket väger hon?''
Hoppas ni tyckte första delen var bra. :D Fick inspiration från en bok, super bra. x)
(0)
